Alpacka: skötsel, foder & livet med alpackor

Alpackan är ett mindre kameldjur som ofta förväxlas med laman, men de är långt ifrån kopior. Alpackan har mjukare päls, vänligare blick och ett lite mer försynt sätt. De är födda för högalpina berg, men passar lika bra på en svensk äng – tänk fjäll-lama med extra finfibrig päls. Deras ull räknas till världens mjukaste, och personligheten är precis lika len. Man kan lätt bli förälskad vid första mötet, och det är inte ovanligt att ett första “hej” kommer med en nyfiken blick – inte ett bräk.

• Mjukare än laman, både i päls och uppsyn

• Kända för exklusiv ull och nyfikna ögon

Det handlar inte bara om ull eller landskapsvård – många blir fast för att alpackor har så mycket närvaro. De ser dig, tänker efter och reagerar med lugn eller nyfikenhet. Som att ha ett gäng visa munkar med fluffiga ben på trädgårdstomten. De fungerar som tysta sällskapsdjur, samtidigt som de faktiskt gör nytta. Och nej, en alpacka vill inte vara ensam – tänk hellre triss i trivsel än singel i sorg. Alpackor är flockdjur och behöver vara minst tre för att trivas – alla av samma kön. En grupp på tre ston eller tre hingstar fungerar, men aldrig en blandning.

• Lugn livsstil och stor personlighet

• Alltid minst tre – och alltid av samma kön

En trivsam alpacka börjar med ett genomtänkt hem. De behöver en luftig hage, torr mark att röra sig på och cirka 1 hektar bete för en liten flock. Stängslet bör vara tillräckligt högt för att ge trygg inramning. Det handlar inte om att hindra alpackor från att rymma – de är snarare nyfikna än äventyrliga – utan om att skapa en lugn och skyddad miljö. Tänk lantlig villa med god överblick, frisk luft och lättskött underlag. Torr mark gör stor skillnad, då fukt och lera lätt kan orsaka problem med klövarna.

Under sommaren klarar de sig med ett enkelt vindskydd, men under höst, vinter och vår ska de alltid ha tillgång till ett stall med fyra väggar. Där får de skydd från alla vindriktningar, en torr liggyta och möjlighet att stängas in vid snöstormar.

• Rätt stall och torra ytor ger friska djur
• Ett bra stängsel skapar trygghet och ro i flocken

Grovfoder som hö är grunden för en frisk alpacka, tillsammans med anpassat alpackafoder. De är idisslare, men har tre magar istället för fyra. Fodret ska vara fiberrikt, rent och av rätt kvalitet – hö eller hösilage får inte skördas för sent. Gräset bör huggas runt axgång, och andraskörd passar bäst eftersom den innehåller mer blad än strån. Sent skördat hö lämnas ofta orört och kan i bästa fall användas som strö. Komplettera gärna med mineraler, särskilt selen som ofta är en bristvara i svenska jordar. Vatten ska alltid finnas tillgängligt, frostfritt under vintern.

• Fiberrikt hö året om

• Selen och ADE-tillskott kan behövas

Alpackor är tåliga djur, men de behöver kontinuerlig omsorg. Klippning sker en gång per år, helst med en rejäl klippmaskin för ett säkert och effektivt resultat. 

Klorna ska kontrolleras regelbundet och verkas vid behov. Hullbedömning är kolossalt viktig och görs säkrast genom regelbunden vägning, eftersom ullen lätt döljer om djuret magrat. Vaccinering mot klostridiebakterier rekommenderas årligen. Parasitkontroll via träckprov är en god rutin ett par gånger om året. Skötseln är okomplicerad när man väl fått in rutinerna – ett lugnt och metodiskt arbete som gynnar både djur och djurägare.

• Klipp, vaccinera och väg regelbundet
• Förebyggande skötsel håller dem pigga

Att föda upp alpackor är som att vänta på något mycket mjukt. Dräktigheten tar nästan ett år, och när fölet – eller cria – väl kommer, står det oftast upp inom en halvtimme. Könsmognaden infaller runt ett års ålder, och parningen sker liggande med ett karaktäristiskt grymtljud som mest påminner om en basgång i slow motion. Det är märkligt, underbart och helt normalt. Avel kräver tålamod, men belöningen är stor – särskilt om man får ett föl som snubblar rakt in i hjärtat.

• Cria föds på dagtid efter 11,5 mån

• Avel ger glädje, men kräver planering

Alpackor går inte att tvinga till något. All hantering måste bygga på tillit och respekt – gärna med belöning, vänlig röst och god timing. Grimträning börjar bäst när de är unga och nyfikna. Att vänja dem vid beröring runt ben och kropp underlättar vid klippning och veterinärbesök. En trygg alpacka är en följsam alpacka – och ja, ibland får man vara en yogalärare med hö i fickan.

• Lugn och tillit är nyckeln till samarbete

• Grimträning funkar bäst i små steg

Ja, alpackor kan spotta – men oftast bara på varandra, inte på människor. Det är deras sätt att visa att något känns obekvämt eller att markera i flocken. Spottet kommer från deras mage och luktar inte så gott, så de sparar gärna på det. De spottar sällan utan anledning, och om du råkar få en skvätt är det mest ett tecken på att du stod mitt i en liten dispyt.

• Spottar mest i småbråk inom flocken

• Sällan mot människor

Lamor och alpackor blandas lätt ihop, men de skiljer sig åt i både storlek och användning. Lamor är större, har längre ansikten och används ofta som lastdjur. Alpackor är mindre, mjukare och avlas främst för sin fina ull.
I Sverige finns två typer av alpackor: huacaya, som är vanligast med tät, fluffig ull, och suri, som har lång, glansig ull i silkeslika strängar. Båda är vänliga, men stilen skiljer sig – en är fluffig som ett moln, den andra elegant som siden.

• Lamor är större och används som lastdjur

• Alpackor har mjukare ull och olika ulltyper

Jordbruksverkets regler för kameldjur är tydliga. Jordbruksverkets regler för kameldjur är tydliga. Du måste registrera dina alpackor, ID-chipmärka dem och föra journal över medicin och hälsa. Chip ska sättas in senast vid 9 månaders ålder. Det handlar inte om byråkrati för byråkratins skull – utan om att ha koll på dina djur från början. Registrering, chipmärkning och journal är krav.

• Lagkrav för djurhållning
• Registrera, mikrochippa och för journal